amanda.

Om man som jag, bor ovanför Borås kontor för nya moderaterna, kan man surfa på deras trådlösa uppkoppling. Jag skulle alltså om jag ville, kunna sitta här och blogga på bekostnad av de där läskiga typerna som springer ut och in genom dörren på hörnet om dagarna med sina portföljer som säkert bara är till för syns skull. Men vi har ju egen uppkoppling. Det räcker väl att jag spelar jättehög musik så ofta jag kan för att störa lite.

Fast jag skulle bra gärna stannat någon av dem på gatan och sagt "Ni kanske borde skaffa lösenord till erat trådlösa nätverk, eller låter ni alla människor ta del av ERAN uppkoppling som NI betalar för?"

Jag trodde verkligen att det skulle bli nej till FRA-lagen.
Jag trodde verkligen det, innerst inne.
Jag längtar så till nästa val.

(Förresten, angående Sveriges landslag, sover dem inte ordentligt?
Får de dricka alkohol under större turneringar?)


Och det är ganska irriterande, att nästa helg, är jag på släktträff med ungefär 60 okända personer som inte alls är släktingar till mig, när jag kunde kunde varit på Peace & Love. Faktum är att jag är inte lockad av själva festivalen alls. En kväll förra året var mer än tillräckligt mer om det en annan gång, eller inte alls, men Thåström, Caesars, och The (International) Noice Conspiracy på samma ställe... ja, det är lite störigt. The Hives, Kaizers, Mano Chao.. HÄSTPOJKEN!!!

Nej, nu skojade jag. Min syster sitter i en säng bakom mig och har fastnat vid basen. Robin börjar spela fyra i rad med mig på msn. Vad som helst, bara inte sova. Det här blir en lång natt. Kanske lite mer oboy? Det var senast... hum, i högstadiet, eller nåt...

För några timmar sedan gick jag förbi en till synes mycket trött Gudrun Schyman på Malmö Central.
Glad blev jag, nästan utan att veta varför.

Sedan tänkte jag, om vi människor är produkter av våran omgivning och andra människor som på något sätt finns i våra liv, vilka är vi då? Är vi något när vi är ensamma? Det slutar alltid med att jag hamnar på svaret; Nej. Det känns allt lite jobbigt, att konstatera det. Men, jo, såklart vi är någon, utan andra. Eller? Om vi nu är det, har det något värde? Handen på hjärtat, ingen vill vara ensam. Ingen människa klarar sig utan kontakt med omvärlden en längre tid utan att skadas på något vis. Jag är så säker på det. Man kanske kan anse att den påverkan man råkar ut för av sin omgivning också är en slags skada. Men åh så värt det! Gemenskap och närhet, är ju oväderligt. Hur som helst drar jag en hastig slutsats; ingen människa är oskadd. Ingen är riktigt original om man tänker på det. Men vad ska man göra åt saken? Inte vill jag sluta lyssna på progg bara för att min pappa gör det och jag kanske då skulle framstå som en produkt av min förälder. För jag är ju det. Dessutom kanske det kan vara en skön grej att skylla på när man gjort något som av en del andra är lite mindre acccepterat?


"Jag kan inte hjälpa att jag slängde skräpet på marken, alla andra gör ju med så ändå, så vad spelar det för foll?"

eller

"Jag kan inte hjälpa att jag måste vara med i Idol när jag sjunger bra, för det är den enda vägen, alla gör så."


Ja ni märker ju. Farligt nära dagisnivå. Det är alltså omoget, att vika sig? Man ska helt enkelt tänka till lite själv. Men att gå och bli ensam, det är ju inget man vill. Vi strävar efter att bli så självständiga, samtidigt som man vill höra hemma någonstans. Vara med likasinnade. Jag tror faktiskt folk väljer lite, om de vill satsa mer på att vara självständiga, eller höra hemma någon stans. Det tråkiga är att många nog inte riktigt ser skillnaderna, och att de två olika sakerna GÅR att kombinera. Om man är duktig, vill säga. Och det är man ju sällan. Nybörjare i livet är man, vart man än går nästan. Men ack så tråkigt det vore annars.
Ju.

Jag vet verkligen inte varför jag började tänka på detta när jag såg Gudrun, men nu ska jag tillbringa några timmar i min säng. Ursäkta min usla meningsuppbyggnad ikväll, men det är sent och mitt te har tagit slut för länge, länge sedan.

God natt.

Svider som inte så alls väl blandad apelsinjuice på morgontorra läppar.
Bittert i hela munnen.

Måste bara svälja ordentligt.

Ja, gör det!
Det är nämnligen precis vad ni borde göra istället för att läsa min blogg.
Här står ju inget ändå.
Jag säger inte varför ni ska lyssna, men gör det.

Tackhej.

tro inte att det är så lätt.
tro inte att det är över.

det finns några saker som får mig att vilja lägga mig i en vattenpöl och gråta. hulka, snörvla och kvida sådär ångestfyllt som man faktiskt nästan bara gör om man är under 7 år. vrida och vända på sig i frustration. bland annat det faktum att jag ska upp runt femtiden imorgon bitti. sådant kan dra ner mitt psyke något fruktansvärt, även om jag vet att jag klarat det förut och kommer överleva även denna gång, och att det är för något gott. men morgontid är inte min tid helt enkelt. detta kompenseras dock upp med att jag är mycket glad över några saker;

det är natt. det är alltid fint med natt
det tycker alla vampyrer, och katter. jag är nog mer katt än vampyr kanske)
jag har äntligen tagit mig i både krage och öra, och fått upp lite arvikaaffischer här i lund
mitt ganska oförberedda engelskatal om pantomimteater gick rätt bra ändå
jag har typ tvättat alla kläder jag äger, det var på tiden så jag slipper gå naken
på en tallrik framför mig finns min alldeles egna fantastiska ägglikörglass
jag har varit snäll och bränt en skiva åt josefine med streetdanslåtar på
jag har varit oglömsk och bränt en blandplatta till peter, med riktig indienördtouch
markus krundegård förgyller min redan gyllene tillvaro
imorgon kommer jag till borås, där det ena kalaset kommer avlösa det andra i princip
jag pratade precis med en gladglad timofej i telefon, som gjorde mig gladglad också
snart ska jag göra te, och jag kan välja på fyra jättegoda sorter som jag köpt
förut idag åt jag chips med kaj och de var, tro det eller ej, riktigt smarriga


slutsatsen jag kan dra efter denna lista är att de saker som gör mig på bästast humör är fina människor, fin musik, och finfina saker att stoppa i munnen.
sååå otippat, va.

som final på det hela bjuder jag på två fina pojkar, från en fin högstadietid!

If you hate the taste of wine
Why do you drink it until you're blind?
And if you swear that there's no truth and who cares
How come you say it like you're right?

Why are you scared to dream of God
When it's salvation that you want?
You see stars that clear have been dead for years
But the idea just lives on

In our wheels that roll around
As we move over the ground
And all day it seems we've been in between
The past and future town

We are nowhere, and it's now

Just nu, vore alla avundsjuka på mig, om de visste vad det stod i det senaste smset jag fick.