amanda.

Det är väl såhär års, och kanske dags också, vad vet jag, som folk brukar publicera årsbästalistor i olika kategorier, eller kanske tala om vad som var bäst och sämst med varje månad, ranka festivaler gjorde jag själv ett år till exempel. Jag fyllde ju i någon slags sammanfattande lista om det gågna året på popdjurbloggen, och det var minst sagt marigt med tanke på enorma och konstanta beslutsångest samt att jag tycker om så mycket och många. Ett år är ju långt dessutom. Men nu i morse när jag stod och hängde tvätt, kom jag på att det bästa det här året, alla kategorier, har varit Norpolens debutalbum På Norpolen. Utan tvekan. Men man vet ju inte, än är inte året slut, det är två hela dagar kvar. Men det gör inget om inte något bättre dyker upp, vilket det inte lär göra. Det räcker att det för en gångs skulle är lite för jävla kallt och faller snö. Det gillar jag. Så gott nytt år då, hoppas ni missar grevinnan och betjänten. För det är ju himla kul, och om man missar det, innebär det förhoppningsvis att man har ännu roligare. Nu ska jag äta frukost till Dag Vags härliga blåsarrangemang.

Man KAN bli portad från Borås djurpark, fråga Patrick.
Man kan även vakna upp inuti älginhägnaden efter en lite berusad natt, fråga Fredrik.
Man kan även städa, det ska jag göra nu.

Jag borde väl inte blogga på självaste julafton kan man tänka, men det skiter jag i.
Jag har nämligen en till rolig, kanske mer lustig sak, att berätta.

Igår, kom jag hem någon gång efter midnatt. Ja, då kom jag ju hem idag kan man säga, men hur som helst var klockan mycket, och jag var otroligt trött efter dagens julstäd och liknande så jag gick och lade mig omedelbart. Sov gott och så. Idag när jag vaknade tänkte jag ta på mig samma kläder som jag hade igår kväll, alltså de jag tog av mig precis innan jag lade mig i sängen, och därför skulle ligga på antingen golvet, bredvid mig i sängen eller under den (och mig). Men icke. Golvet var tomt. Jag låg inte på eller bredvid dem. Kläderna var borta! Eftersom jag även som sagt städat mitt rum dagen innan var det lite otäckt, tomt och jag blev otroligt förvirrad. Jag letade i andra rum, och undrade var tusan jag gjort av mina plagg. Till slut ger jag upp, tänker att de kommer väl fram och bestämmer mig för att ta på mig något annat, så jag öppnar garderoben. Där, snyggt ihopvikta, ligger både strumpbyxorna, klänningen, tröjan och koftan jag hade på mig igår! Till och med sjalen hade jag slängt upp på garderobsdörren, det som är så jobbigt. Jag hade alltså varit så mån om att hålla rummet i ordning när jag kom hem att jag lagt in dem där, och jag kan tala om att för att vara mig, är det högst osannolikt att det händer. Jag blev nästan lite stolt.

när du blev klar låg du först på mitt golv, sneglandes mot garderoberna. länge. men till slut flyttade jag dig till sängen, där allt hamnar som förr eller senare skall någon annanstans. antingen hamnar man bakom spegeln vid elementet, eller så inne i en av garderoberna, och då minsann är man bortglömd. men man ligger i sängen så länge så jag kan fundera på om man är värd att hängas på väggen. ingen har hamnat där än, den är faktiskt tom min vägg. det kanske har mer att göra med min lathet, vet inte. hur som helst blev det så att du nu ligger på datorn. där inget annat ligger, och där jag vill tro att du ligger ganska säkert när jag tänker efter. just eftersom platsen aldrig besöks av någon annan, eller något annat heller för den delen. men om du nu ligger i tryggt förvar, ganska mycket tryggare än någon annan. är det något som är på väg att bli som förut?

skitlov. nu har det börjat. allt jag gör gör jag fel, och det jag gör rätt, är kopierat. så det ränkas inte. men som allat annat har lovet ett slut, det får man inte glömma.

var inte rädd för mig
jag är så rädd för ig
sluta fråga hur jag mår

jag känner mig som tolv och imorgon är det vecka.

slutvecka dock, känns ju mer än bra faktiskt.
upptäckte idag, eller snarare orkade inte låtsas som ingenting
idag, angående att jag antagligen är allergisk mot tomat.
ett hemskt erkännande.

och amanda,
hon har ju fel!
fan, det har hon.
djuret ÄR bra.
http://www.myspace.com/djuretmusik 
och de är inte alls snygga, inte så snygga efter en halvtimma som de var först.
antagligen för att man inte vågade titta ordentligt från början.
tråkigt med verklighet.

så jag stannar uppe med natten, vi kokar ihop så bra lögner tillsammans

igår var det spelning, gick ganska bra. synd att jag drömde att vi gjorde om den, bättre.
alla tycker att pojkbandet är ett klockrent namn, frågan är bara om de vet varför.
det är så svårt och veta om de fattar, men man vill ju inte fråga.
vi fick inte mat, inte ens mackor. det får inte lokalband.
konstig regel, rockborgen behöver en reform.
det är väl därför jag bara sitter där
och dricker massa kaffe.
meningslöst.

Ikväll tänkte jag ta del av nyheterna på ett vis jag sällan gör det, genom att se på tv. Sagt och gjort, men jag stannade även kvar i soffan någon timma efter och tittade på något inredningsprogram eftersom jag inte riktigt orkade göra något annat. Efter detta går reklamen igång och några klipp från programmet S.O.S familj rullar. Jag vet att de flesta program som går på tv nu för tiden handlar om att man får se in i andra människors vardagsliv, och det säljer ju tydligen så låt de larva sig tänker jag ibland, men det här måste ha nått sin topp nu. Någon slags expert säger allvarligt att Ja, Olivia (eller vad hon nu hette, vet inte, men femton år var hon i alla fall) är ju det stora porblemet verkligen... hon.. verkligen rör runt som en elvisp i familjen. En sliskig tvröst frågar "tonåringar, vad ska man ta sig till egentligen?" Sedan får man se när hon slänger igen en dörr, skriker sluuutaaa, och jag hatar dig, springandes och hon skymmer sitt ansikte. Att det ligger ett problem bakom råder det väl ingen tvekan om, och hon är med allra största sannolikhet också mycket medveten om det, men JUST DÄRFÖR SKA NI INTE SÄNDA DET I RIKSTÄCKANDE TELEVISION!!! Det är ju ett problem ni ska ta tag i, inte uppmärksamma. Det är antagligen inte ens ett problem som ligger hos henne, utan som okontrollerat växer i henne, inte minst av att ses som någon som bara ställer till och har problem med att uppföra sig. Även om det även hanslar om att hon kanske är ganska otrevlig och elak, jag vet inte, så är det otroligt fult gjort. I (inte bara) Svergige har det ju sedan hur många år som helst producerats fjantiga program helt utan innehåll som antingen går ut på att folk ska få bekräftelse eller få  rätt, som underhållning. Lite tävlingsprogram hit och dit med, men de är väl lite oskydligare. Det här dock, är inte bara löjligt, onödigt och ett desperat försök att tjäna pengar på ett extremt program. Det är äckligt!!! Det är rent ut sagt äcklande hur så kallade vuxna människor kan med att använda sin makt och idérikedom lägga pengar, tid och energi på att hänga ut andras eller för den delen sina egna barn som ett problem för andra människor, för att tjäna pengar. Om folk blandar in psykologer i sin familj lägger jag mig verkligen inte i, men det är extremt pinsamt inte bara detta, utan även att psykologerna eller vad de nu är, familjerådgivare eller något, går med på något som är så fruktansvärt förnedrande. I alla fall jag blir avskräckt, och tvekar på om jag skulle se den psykologen som seriös eller värd att ens få bära just titeln psykolog. Jag skulle kunna skriva tio gånger längre än det här egentligen, och jag önskar att jag satt på någon lap top och skrev detta som ett utkast till en spalt i någon dagstidning. Jag skulle nog inte ens skrivit annorlunda, jag skulle nog ändå geggat ihop det så här. Det ska inte behövas någon behärskad och välformulerad artikel för att få fram att det här kan vara det vidrigaste tvprogram som gjorts i detta land. Den som inte förstår det ändå, på egen hand, tycker jag borde ta sig en riktig jävla funderare kort sagt.

jag blir så förbannad

när du hamnar på ena sidan
av oss
hamnar jag automatisk på andra

det räcker med en blick
för att det som fanns
mellan

ska bli två

jag tror jag är för analytisk. och jag tor jag är ganska dålig på det, att analysera alltså. jag ser helt fel, och jag ser mycket. mycket fel med andra ord. jag orkar inte riktigt tillåta mig själv att bli för trött eller less på något. när andra blir det får de höra uppmuntrande kommentarer och utifrån ses det som en tillfällig svacka. alla vet att det är det, och jag är mycket väl medveten om att det i mitt fall är det, eftersom det händer mer sällan än det ohänder. redan nu tappade jag väl varenda eventuell läsare, men det spelar ingen roll, det var väl dags ungefär här för resten lär ändå bli sörja. jag vet inte om jag är en av de som brukar försöka rycka upp andra, jag tror inte det. jag är ju så dålig på komplimanger, kritik och saker man säger om varandra helt enkelt. men jag vet ju vad jag ser och vad jag tror om det. och jag är en av de som ser eventuella "svackor" som perioder då man bara är lite trött eller helt enkelt påverkats av lite ditt och datt för mycket en period. och jag klandrar verkligen ingen, alla har mycket att göra, alla känner lite si och så ibland (fatta att jag fårr med både ditt och datt samt si och så hittills, ordförrådet brister dagar som dessa) men när jag själv känner det där, att många saker varken spelar roll eller fyller funktion, ser jag direkt objektivt på det. jag är för rädd för att bli den som stannar hemma tre dagar bara för att det behövdes och jag ser mig själv som svag om jag ber om dispens på något håll, bara för att lätta på trycket lite. jag vet att jag klarar saker, och hur jobbiga de än är, fixas det. allt löser ju sig som socker i vatten, och gör det inte det är det förr eller senare förbi, och då tar man ju inte skada av det, tänker jag. jag är inte den som klagar, skulle man kunna säga. men de tär jag ju verkligen, bara att jag gör det för mig själv. och jag har så fel. för jag är där igen. men jag ser som vanligt att jag inte kan bromsa något nu, bara att det är december gör ju att jag som vanligt sitter fast i både den ena och andra julkonserten/festen/föreställningen och som alla andra har skolarbete att avsluta innan jag går på lov. jag längtar tills dagen då jag går och sjukanmäler mig, trots att det bara handlar om lätta huvudspänningar. då har jag tagit ett stort steg. jag funderar på att ha mitt livs första nyårslöfte detta årsskiftet, något i stil med;
- från och med nu ska jag alltid fundera på om jag verkligen vill göra allt jag gör,
och om jag inser att jag inte vill, så ska jag låta bli. och därmed basta.

för jag är så, ursäkta språket, in i helvete trött på att komma på mig själv halvvägs genom projekt med att vantrivas och inte riktigt göra det för att jag verkligen vill, utan för att jag tror att jag vill.

förresten, ni måste se det här, och höra om ni vill.
det kan vara något av det finaste på hela internet.
http://www.youtube.com/watch?v=-5YTNulQ8qE&feature=related