amanda.

var det inte lite kvavt när vi hade röst och rörelse idag?
var det inte lite kallt i mattesalen idag?
var det inte lite segt från mats sida idag?
var det inte väldigt salt soppa till lunch?

jo

jag saknar sita och cujo, och kanske dess ägare också.
om man nu kan äga djur.

det finns en människa jag ville komma åt. vara med, finnas för, få bekräftelse av osv. alla andra kunde kvittat, tänkte jag. de andra kvittar inte nu, men det kändes så då, och jag har fortfarande inte kommit åt dig. jag tror väl att jag aldrig riktigt kommer göra det heller, ens litet. jag vet inte om du har den minsta aning om det här, och antagligen skulle du aldrig få för dig att läsa min blogg, även om du kanske vet att den finns. det började med att jag trodde du hade koll på allt, var säker, togs på allvar och kunde föra dig på ett vettigt sätt utan att vara stel. och allt annat jag alltid velat uppnå. då blev jag mest avundsjuk, men när det visade sig att du faktiskt var lika förvirrad som jag, ville jag inget annat än dela det med dig. min förvirrning alltså. du ville nog aldrig dela din med mig, och vi har väl båda delat den med andra, på bra sätt. jag är glad där jag är nu. men när jag är ensam hemma för länge, så där så man börjar se att det är dammigt på hyllplanen och kanske, när man blickar ut genom fönstret tänker just det, världen ja, då undrar jag hur det hade varit om vi hade delat på något över huvud taget, från början. för det gjorde vi inte, jag tror nästan jag skulle kunna räkna orden vi utbytt. de hann aldrig komma att bli något att förstöra, glömma eller sakna. men om jag skulle råka skriva en bok eller göra en film någon gång, då skulle jag tänka att den handlade om dig. jag håller redan av dig så mycket att jag känner att jag förstår dig och du förstår tillbaka, men det finns inget att grunda det på. du kanske inte ens är som jag tror, alls. om våra liv skulle mötas nu, kanske allt bara skulle sluta med en stor besvikelse. jag har nog bara hängt upp dig som någon slags förebild i mitt huvud, bredvid min kusin emma. varför mörka? det kan tänkas vara löjligt, men jag kan inte förneka det. hur som helst hänger bara ni två där faktiskt. jag har iakttagit dig i år, och jag förstår egentligen inte varför jag aldrig gjort något åt det faktum att jag ville ingå i ditt liv, att du skulle ingå i mitt. men nu känns det för sent. inget är för sent säger folk, men jo. jag skulle bara känna mig ännu mer patetisk om jag drog upp det här, så det passar väl utmärkt att jag skriver det på min blogg, i hopp om att du skall läsa det, i hopp om att du ska förstå att det är du. även om chansen är ungefär lika stor som att jag bäddar sängen imoron, alltså näst intill obefintlig. men hoppet är ju faktiskt det enda man har ibland.

idag är jag jättenervös och jag önskar att jag var lite mer som du, för då hade jag nog klarat av kvällens utmaningar, tänker jag, men vad vet jag? jag är till och med osäker på om våra blickar ens mött en enda gång, eller om det bara är något jag får för mig för att det kanske hänt, för länge sedan. nu minns jag, en gång tittade du bakåt och log, jag tittade tillbaka och vi sjöng med det inhyrda bandet som stod på scenen, vad de nu hette, de hade i alla fall hatt, och spelade en cover som alla kunde i alla fall. vi stod i mitten av folkmassan. om du minns de sekundrarna lika väl som jag, behöver jag inte beskriva det närmre tror jag. och om det är så att du kommer ihåg, kan du väl skriva en rad?

nu är det 5 dagar och 5 timmar sedan jag bloggade, så det är väl dags kanske.
jag har inte så mycket att varken kritisera, beröma eller ens prata strunt om förutom att snön tycks påverka mitt humör avsevärt. hade det inte varit för den hade jag antagligen varit i något slags zombiestadie för tillfället. riktigt så illa är det ju då alltså som tur är inte, jag ser bara lite halvdöd ut, och är allmänt otrevlig. det är inte något jag själv gissar eller påstår utan något jag hört av min omgivning och jag kan väl inte riktigt förneka det. anledningarna vågar jag inte räkna upp ens för mig själv, så många är de. vore lite för mycket att nu dessutom, efter detta klagande, hålla på att räkna upp en massa saker jag har att göra. just nu sitter jag inloggad på helgon och tjafsar om arvingarna med robin, mer spännande blir det inte när jag är ensam nu för tiden (vilket händer ca 30 minuter om dagen). inte mina blogginlägg heller. den som hoppades att jag skulle ha skrivit något av vikt idag blir ju besviken, men som tröst kan denne få en länk till en bra låt på youtube. jag har aldrig kommit underfund med hur man fixar in den direkt på bloggen och jag har verkligen inte lust eller ork att kolla upp det nu heller. hur som helst, här är den

http://uk.youtube.com/watch?v=QmznnAylfQo

(with love)

det är vad blogg är, det säger de precis på P1

Jag lovade ju att citera min far, men trots att vi bor under samma tak ses vi inte allt för ofta. Det enda jag hörde av honom igår var i princip när han med en mörk allvarlighet höjde sin röst för att uttrycka sin avsky mot kapitalister i telefon till någon, vilket lät ganska underhållande eftersom han pratar sådär typiskt boråsiskt. Och då var han till och med i ett annat rum. Jag tror inte ens vi var i samma rum igår ens en gång. Jo, en gång faktiskt, men då såg vi på något naturprogram och var helt förstummade av de vackra bilderna på sköldpaddor så där blev ju inte mycket sagt.

Faktum är att av alla fessa naturprogram som sänds på tv har jag nog sett de flesta. Nu känns det som att det inte finns något djur jag inte hört om och sett de där vackra eller mindre vackra bilderna på. Jag är helt enkelt uppväxt med mitt i naturen och liknande, men jag har kommit på det nu i efterhand. Var befann sig min förmåga att reflektera över det när det hände undrar man kanske då (alltså när jag var ungefär nio år). Men då tänker jag att när jag var så ung, flöt ju dagar ihop. Veckor var det inte så noga med, och månader var ju långa tidsepoker. För att inte tänka på år! Ens födelsedag var ju lika sällsynt som Sibylla är numera. Det är synd att man har så "bra" tidsuppfattning nu när man är lite äldre, fast jag undrar hur det är med den också. Tid finns ju inte, det vet ju alla. Ändå är det väl en av de sakerna som kan få mig att må allra sämst här i livet.

Nu ska jag äta en tvåtimmarsfrukost och lyssna på Edwyn Collins.
En kombination så nära perfektion att det är läskigt.

nu till något min mamma sagt;

"alla killar du hänger med eller känner ser ju mer eller mindre ut som håkan hellström"


tills nästa inlägg hoppas jag ha något fintfrån min fars sida, kanske även från mig själv.

min syster tycker att blogg är som dagbok.
det man kan ju tycka, fast det hade ju blivit mycket tråkigare.
till exempel idag hade jag i så fall skrivit;

i morse blev jag utelåst och det var fruktansvärt jobbigt att vara utan frukost. på matten använde jag en bläckpenna, kändes ganska bra för första gången. jag råkade hamna på någon tjejs blogg, gissar att hon var i min ålder, men det är väl alla som bloggar. alla hennes rubriker var låttitlar från håkan hellström. jag fick extra lång lunchrast och gick hem och duschade. när jag ska motivera varför kommer jag bara fram till att det var för att jag var så sur, vilket i sin tur antagligen berodde på att jag inte fått frukost och att jag och pappa missförstod varandra i telefon. något mer speciellt har inte hänt idag. mats är som vanligt borta från digitalt skapandelektionen i "tio"minuter och jag kan som vanligt göra vad jag vill. han har varit borta i kanske 7 minuter nu, så han kommer väl om en kvart.

hej robin