amanda.

Det är nog ingen större riskt att mode återkommer på min blogg, jag kände ingen tillfredsställelse över huvud taget faktiskt. Men jag vet vad du menar emoll, och ingen har väl undgått känslan av att inte kunna erkänna något sådant för sig själv. På tal om att inte ha något att göra om kvällen, jag tror jag sitter här för länge varje kväll och hoppas på att jag ska få för mig att göra något vettigt. Men efter klockan nio gör jag sällan något alls. Då kan man ju lika gärna gå och lägga sig. Men det händer ju inte heller. Så det blir alldeles för sena nätter, trots att jag inte fyller kvällarna med något speciellt. Ibland jagar jag några djur i mitt rum som flugit in till ljuset, då jag måste ha fönstret öppet jämt och ständigt på grund av den fruktansvärda värmen här i vårt kollektiv. Sedan tänker jag att jag tycks dras mot natten som de dras mot ljuset. Har inget där att göra egentligen, men hamnar där alltid ändå. Djuren dör ofta, riktigt så illa går det ju inte med mig, men det slutar med att jag somnar på tok för sent för att må någorlunda okej nästa dag. Nä, usch. Sen är det hopplöst att somna i minst en timma efter att man lagt sig ändå, också detta på grund av värmen. Så där ligger man och tänker på vad man gör och inte gör, men efter ett tag  handlar tankarna och undringarna om så många andra människor och relationer, händelser och skeenden dem emellan att jag oftast glömmer att jag också ingår i den här världen.

"Man får ju knappt en biroll i filmen om en själv"
som en smart kille sjöng

Nu blev det kanske lite väl självcentrerat och bittert.
Men jag tänker då rakt inte ursäkta mig eller säga förlåt.

jag - "Framtidsgymnasiet, vad gör man där?"
Linnea - "nanaanaana..nanaa"
jag - "Linnea.. hörrö,  vad tror du man gör där egentligen, på framtidsgymnasiet?"
Linnea - "Hmmm.. jag känner att, det måååste vara något... MED SPÅDOM!!"

Bästa tågresan på länge.

Att gå på det aldrig riktigt längre (men en gång i tiden) kritvita golvet med en korg i ena handen och de nyavtagna vantarna i den andra en hösteftermiddag kan vara något av det bästa jag vet. Sanna Nielsen i högtalarna och doften av kanelgifflar när jag passerar hyllorna med kaffedopp gör mig harmonisk, även om jag inte ska varken köpa eller äta sådana. Ett tänkbart mål kan vara kylen med mejeriprodukter. Mjölk, i massor, så underbart! Jag kan ta vilken jag vill! Andra människor strosar omkring med kundvagnar framför magen och ser lika nöjda ut som om det var en sulky med deras barn i, vilken stämning. Att stå och plocka i avocados, känna att i charken kan jag minsann slippa tänka själv, och löste finns det så jag kan ta så mycket jag vill, det är förmåner, trots att jag inte har något medlemskort. Att sedan kunna uppleva lyxen med en tv ovanför kön så jag slipper ha tråkigt på väg till kassan, är det inte fint?. På apparaterna går omtänksam reklam från centrums kommundelskontor om att man borde ha hjälm när man cyklar - hela familjen! Eller kanske Friskis och Svettis.

Det värsta är ju jag är fullt allvarlig. Jag finner få saker så avkopplande som att gå omkring på ica och göra något så alldagligt som att handla flingor. Och snart måste jag göra det, i Lund, igen. Fast det tråkiga är ju att det handlar om pengar, och då blir allt genast mycket omständigare.

Jag grät på konsert härom kvällen. Tänka sig. Att det var till No time for us stämde precis med min teori om mig själv som en stereotyp. Så himla skönt att veta vem man är. Jag tror för övrigt min kamera är stulen. Nu slipper jag känna att jag springer omkring med 2000 kronor i fickan i alla fall, det kan kännas lite onödigt.

Som folk brukar säga i klassrummet, jag har tre saker jag vill prata om;

1. Tack för en fin festival. Jag är oerhört nöjd med The Whitest Boy Alives spelning, jag tror inte jag varit på någon bättre konsert i hela mitt liv faktiskt. Såhär efter kan jag ju kalla det att jag njöt i fulla drag. Utan att fälla en enda tår. Okej, ni människor bidrog faktiskt också, även om varken ni eller jag trodde det. Fast det kanske vi gjorde?

2. Jag känner mig som en robot, och tänker att det är mitt eget fel. Fast egentligen kunde det varit något annat jag fyllde mina dagar med, något annat jag var tvungen att göra, och lika jobbigt hade det känts. Att man måste göra något. Att allt inte är helt frivilligt, att det i själva verket får mig att skämmas eller känna mig obetydlig eller bara totalt ivägen eller malplacerad. Samtidigt plågas jag ju av rastlöshet och brukar faktiskt kunna ta det mesta med en nypa salt, så jag vet inte vad som är felet egentligen. Kanske borde jag bara skaka lite på axlarna och tänka "åh, vad allt är alla andras fel" som jag tänker ibland när det faktiskt är det. Men just nu känner jag mig faktiskt  helt värdelös. Och det är inte ofta. Och man får inte börja en mening med och. Inte men heller. Men jag skiter i det. Jag skiter även i att kanske bara en person fattar vad jag menar. Himla skoj att minst fyra av er förmodligen pekar ut er själva som denna/denne.

3. Igår såg jag en hel av alla dessa amerikanska, absurda, löjliga, pinsamma, långtråkiga och faktiskt helt meningslösa "komedier" utan att somna.


nu är jag ohyggligt trött.