amanda.

Det hände sig en gång i Lund, att en kille från Kristianstad med kristianstaddialekt (jobbigt att skriva när man ju säger krischansta märkte jag nu) pratade i telefon med sin far när han skulle laga mat. Ungefär så här lät det;

- Jaaa... Nej ja vejt inte woiktigt... jag kukar pasta!


Lätt hänt. Killen heter John W.

Förut kändes det som att det enda jag faktiskt kunde göra bra, när jag väl gjorde det, var att sova. Det tog mig senast förra veckan (och alla dagar sedan månader tillbaka) max fem minuter att somna. Nu går det inte. Jag ligger i timmar, tänker inte ens på något, kommer på mig själv med att spänna muskler här och där, bygga mönster i huvudet som liknar de man ser i kaleidoskop eller bara stirra och ändå inte se någonting. För varje gång carolikyrkans klockor slår blir jag mer och mer stressad över hur trött jag kommer vara nästa dag. Sedan drömmer jag igen.
Hatar

att

drömma.

Hatar det mer än lätt och lagom.

I helgen var det UKM - Ung Kultur Möts. För en gångs skulle ställde jag upp, DOCK INTE med dansnumret eftersom alla tydligen kände för att hoppa av förra måndagen, men jag ställde väl ut några teckningar. I två dygn har jag avskärmats från omvärlden, trots att jag rört mig i samma miljöer och med nästan samma människor som brukar finnas där. Lite mer koncentrerat bara.

Lördag var en rolig, trevlig, fin, god, skön och inspirerande dag.
Söndag var en stressig, tråkig, otrevlig, ostrukturerad, ineffektiv och påfrestande dag.

och Kulturföreningen TÅGETs medlemmar visar än en gång upp sin oförmåga att kommunicera, arrangera, informera, strukturera och över huvud taget agera i produktionssammanhang. Jag har själv blandat in mig mer och mer i allt vad Tåget tar sig för sedan sju år tillbaka och jag säger verkligen inte att jag är något proffs på området, men att den här helgen slutade i knapp katastrof skulle vem som helst ha märkt. Jag begär inte att allt skall genomföras perfekt, men jag tycker det är oerhört fult att kräva ditt och datt av deltagare, eller som i mitt och Victorias (den andra tjejen som ställde ut) fall, helt och hållet lämna allt åt dem när man själv inte vet vad man sysslar med. Det enda jag är nöjd med angående helgen är mina egna insatser och människorna jag lärt känna lite bättre och/eller träffat för första gången. Nästa gång skall jag dock försöka låtsas att jag är lite mindre benägen att vara snäll, hjälpsam och ansvarstagande. Jag skall lägga mig på rygg på marken och skrika NEJ tills jag blir blå i ansiktet. Fast så där tänker jag ju varje gång. Om någon från till exempel Tåget eller annan UKM-arrangörsgruppmedlem läser det här så kan jag tala om att jag står fullt och färdigt för  vad jag tycker och har ni invändningar, kasta de gärna på mig, kommentera tills ni snärjt in er i ursäkter för all framtid, jag vet att ni är duktiga på det. Nu är batterit snart slut här, måste byta, hejdå.

Ni bäckängselever som läser här, ni lyser med eran frånvaro vid Rockborgens akustiska tamburinkvällar, och ni missar faktiskt något. Idag spelade till exempel HerrGulin (hur är det nu, stavar det med mellanrum? vet någon? vet de ens själva?) och deras som de själva kallade det, balkanavslut och andra urballningar som de också kallade det, befinner sig någonstans på top 5 bästa Rockborgenspelningar. Tycker inte att jag behöver säga mer. Nu knakar hela huset här, så mycket blåser det. Blåst är min bästa väderlek, oavsett ytterligare förhållanden. Vad det än är för väder känns det alltid lite intressantare, roligare eller skönare om det blåser. Därför säger jag det igen, det som Adam och Philip en gång uttalade i Humlegården en varm sommardag 2008;

- Om något är fint i både med- och motvind, då vet man att det är fint på riktigt.

but I'm winning

Nu har jag låst upp här igen och allt, då kan väl den som är arton eller flera år än så gammal se till att leta upp evenemanget "Till minne av själ och pophjärta" på facebook, tar reda på det kluriga om hur man bär sig åt för att få infinna sig på Kåren utan problem den 18 paril. Sedan även göra det förstås. För då spelar vi. Ja, facebook är enda sättet, det är den där jäkla Anders fel. Hänger man aldrig på facebook kan man väl ringa honom istället, eller kanske mig.

Plötsligt är jag ensam i en "grupp" och digitalt skapande är inte längre endast mitt favoritämne utan även anledningen att gå upp om mornarna, min längtan om helgerna och det jag kommer sakna allra mest sedan när jag går i trean och är utan denna fantastiska kurs.