amanda.

Det här här blir lite av ett pressmeddelande, och idag ska det bara handla om mig, och herre jesus så självutlämnande det kommer bli. Men vad gör det om hundra år? Det är ju nu som spelar roll, det vet ju alla och NU är det nämligen så att jag kommit till den största insikten någonsin, från min sida. Jag har tänkt på det, men kan inte minnas något jämförbart med det här. Såhär är det: jag är extremt duktig på att ignorera både det enda och det andra som jag egentligen känner, antagligen för att saker jag inte känner till 100% är jag rädd för. Så jag förbiser dem, helt enkelt. Men sådant håller ju inte i längden, och man kan lite säga att den där längden är kommen nu. För det här håller faktiskt inte. Jag har förstått mig på mig själv och erkänt för mig själv och omvärlden hur det ligger till. Och det är det absolut bästa jag någonsin gjort. På riktigt.

Alltså, det hade ju varit underbart att kunna dra till med något så raffigt nu som att avslöja sin bisexualtiet eller liknande, alla är ju bisexuella enligt vissa, men dit har jag inte kommit än.

Nej, det här handlar om något ni andra kanske inte alls ser som en så stor grej, men för mig innebär det en massa förändringar, antagligen fler än de ni kan dra slutsatser till. Men de är de orkar jag inte rabbla upp här nu, även om det bara handlar om mig idag. Det som händer är att jag ska om några veckor, flytta hem till Borås. Ni läste rätt! Jag ska INTE gå färdigt musikalgymnasiet i Lund, utan hoppa in i teatertvåan på Bäckängskolan. Nu hade det väl passat med något fyndigt uttryck om vart gräset är grönast och så vidare, men så pass käck är man ju inte, så det får ni inte av mig ikväll kära läsare.

För att klargöra en del saker som folk omkring mig börjat spekulera i;
- Nej, jag ångrar inte att jag flyttade till Lund och har gått här i ett år
- Nej, jag känner inte det här som ett misslyckande, hade jag gjort det hade jag inte flyttat tillbaka. Det är väl just det här som jag känt det senaste halvåret och bludnat för men på senare tid börjat fatta är skitsnack som rört sig i mitt undermedvetna.
- Nej jag trivs inte i Lund, men det betyder inte att jag tycker illa om folk, staden osv. Det handlar om mer än så. Livet handlar ju om ganska mycket mer än skolan, det hoppas jag ni håller med om. Faktiskt.
- Ja, det kan kännas onödigt att komma på det här några veckor in i sitt andra gymnasieår, men jag har inte lyckats tvinga fram det tidigare, och väntar jag längre blir det inte bra heller. Dessutom löser det sig på ett bra sätt, så jag är inte direkt orolig.
- Ja, jag håller hellre på med endast teater och inte dans och sång med trots att det är löjligt roligt.
- Ja, det är även väldigt jobbigt, men mest känns det bra.
- Ja, jag är stolt. Över en massa saker, att jag försöker och vågar, men också över att jag inser och låter bli. För en gångs skull! Det är ett ovanligt drag från min sida.


Jag kanske är övertydlig, ni kanske redan räknat ut allt, men folk frågar så mycket. Därför förklarar jag mycket nu. En del tycker väl att jag sumpar en fantastisk chans och det kan jag hålla med om, men varför ska jag satsa på något jag inbillat mig att jag vill? Det är ju likadant som att jag sumpar chansen att bli hjärnkirurg, civilingenjör, kock eller journalist. Jättehäftigt och det är inte skit och pannkaka (ja, det uttrycket är nästan godkänt) nej visst, men varför göra något jag inte är tillräckligt intresserad av för att prestera bra i utan att känna det om ett tvång? Det tar mer energi att pressa sig igenom och klara än att det ska kännas värt det, och lusten försvinner med detta. Och utan lust åstadkommer man inte speciellt mycket alls.. Förut visste jag inte vad jag ville, så jag valde vad jag trodde att jag ville, vad jag kanske borde vilja. Nu vet jag. OCH DET ÄR, FÖRLÅT MIG, SÅ JÄVLA SKÖNT.


hej och hå

mind over matter again

bilden, eller snarare tillfället, är värd/värt en repris

Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig 

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig 

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig 

Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig 

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig 

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig



Trots att jag har varken jobb eller porr ur tidningsautomat. Men ni fattar grejen.

Jag tyckte The Cure fick lite överdrivet mycket uppmärksamhet ett tag, inte minst när de skulle spela i Sverige och övriga Skandinavien. Men låten The Caterpillar kan vara det bästa sedan i våras, då jag tillät mig lyssna ordentligt på Feist. Tänkte bara säga det.

Det är nog ingen större riskt att mode återkommer på min blogg, jag kände ingen tillfredsställelse över huvud taget faktiskt. Men jag vet vad du menar emoll, och ingen har väl undgått känslan av att inte kunna erkänna något sådant för sig själv. På tal om att inte ha något att göra om kvällen, jag tror jag sitter här för länge varje kväll och hoppas på att jag ska få för mig att göra något vettigt. Men efter klockan nio gör jag sällan något alls. Då kan man ju lika gärna gå och lägga sig. Men det händer ju inte heller. Så det blir alldeles för sena nätter, trots att jag inte fyller kvällarna med något speciellt. Ibland jagar jag några djur i mitt rum som flugit in till ljuset, då jag måste ha fönstret öppet jämt och ständigt på grund av den fruktansvärda värmen här i vårt kollektiv. Sedan tänker jag att jag tycks dras mot natten som de dras mot ljuset. Har inget där att göra egentligen, men hamnar där alltid ändå. Djuren dör ofta, riktigt så illa går det ju inte med mig, men det slutar med att jag somnar på tok för sent för att må någorlunda okej nästa dag. Nä, usch. Sen är det hopplöst att somna i minst en timma efter att man lagt sig ändå, också detta på grund av värmen. Så där ligger man och tänker på vad man gör och inte gör, men efter ett tag  handlar tankarna och undringarna om så många andra människor och relationer, händelser och skeenden dem emellan att jag oftast glömmer att jag också ingår i den här världen.

"Man får ju knappt en biroll i filmen om en själv"
som en smart kille sjöng

Nu blev det kanske lite väl självcentrerat och bittert.
Men jag tänker då rakt inte ursäkta mig eller säga förlåt.