amanda.

Det här här blir lite av ett pressmeddelande, och idag ska det bara handla om mig, och herre jesus så självutlämnande det kommer bli. Men vad gör det om hundra år? Det är ju nu som spelar roll, det vet ju alla och NU är det nämligen så att jag kommit till den största insikten någonsin, från min sida. Jag har tänkt på det, men kan inte minnas något jämförbart med det här. Såhär är det: jag är extremt duktig på att ignorera både det enda och det andra som jag egentligen känner, antagligen för att saker jag inte känner till 100% är jag rädd för. Så jag förbiser dem, helt enkelt. Men sådant håller ju inte i längden, och man kan lite säga att den där längden är kommen nu. För det här håller faktiskt inte. Jag har förstått mig på mig själv och erkänt för mig själv och omvärlden hur det ligger till. Och det är det absolut bästa jag någonsin gjort. På riktigt.

Alltså, det hade ju varit underbart att kunna dra till med något så raffigt nu som att avslöja sin bisexualtiet eller liknande, alla är ju bisexuella enligt vissa, men dit har jag inte kommit än.

Nej, det här handlar om något ni andra kanske inte alls ser som en så stor grej, men för mig innebär det en massa förändringar, antagligen fler än de ni kan dra slutsatser till. Men de är de orkar jag inte rabbla upp här nu, även om det bara handlar om mig idag. Det som händer är att jag ska om några veckor, flytta hem till Borås. Ni läste rätt! Jag ska INTE gå färdigt musikalgymnasiet i Lund, utan hoppa in i teatertvåan på Bäckängskolan. Nu hade det väl passat med något fyndigt uttryck om vart gräset är grönast och så vidare, men så pass käck är man ju inte, så det får ni inte av mig ikväll kära läsare.

För att klargöra en del saker som folk omkring mig börjat spekulera i;
- Nej, jag ångrar inte att jag flyttade till Lund och har gått här i ett år
- Nej, jag känner inte det här som ett misslyckande, hade jag gjort det hade jag inte flyttat tillbaka. Det är väl just det här som jag känt det senaste halvåret och bludnat för men på senare tid börjat fatta är skitsnack som rört sig i mitt undermedvetna.
- Nej jag trivs inte i Lund, men det betyder inte att jag tycker illa om folk, staden osv. Det handlar om mer än så. Livet handlar ju om ganska mycket mer än skolan, det hoppas jag ni håller med om. Faktiskt.
- Ja, det kan kännas onödigt att komma på det här några veckor in i sitt andra gymnasieår, men jag har inte lyckats tvinga fram det tidigare, och väntar jag längre blir det inte bra heller. Dessutom löser det sig på ett bra sätt, så jag är inte direkt orolig.
- Ja, jag håller hellre på med endast teater och inte dans och sång med trots att det är löjligt roligt.
- Ja, det är även väldigt jobbigt, men mest känns det bra.
- Ja, jag är stolt. Över en massa saker, att jag försöker och vågar, men också över att jag inser och låter bli. För en gångs skull! Det är ett ovanligt drag från min sida.


Jag kanske är övertydlig, ni kanske redan räknat ut allt, men folk frågar så mycket. Därför förklarar jag mycket nu. En del tycker väl att jag sumpar en fantastisk chans och det kan jag hålla med om, men varför ska jag satsa på något jag inbillat mig att jag vill? Det är ju likadant som att jag sumpar chansen att bli hjärnkirurg, civilingenjör, kock eller journalist. Jättehäftigt och det är inte skit och pannkaka (ja, det uttrycket är nästan godkänt) nej visst, men varför göra något jag inte är tillräckligt intresserad av för att prestera bra i utan att känna det om ett tvång? Det tar mer energi att pressa sig igenom och klara än att det ska kännas värt det, och lusten försvinner med detta. Och utan lust åstadkommer man inte speciellt mycket alls.. Förut visste jag inte vad jag ville, så jag valde vad jag trodde att jag ville, vad jag kanske borde vilja. Nu vet jag. OCH DET ÄR, FÖRLÅT MIG, SÅ JÄVLA SKÖNT.


hej och hå