amanda.

idag fick jag betyg i en kurs jag inte gått, ganska skönt ändå. säkert helt fel också, men det var datakunskap så jag bryr mig inte speciellt mycket. nu håller jag på och syr, det går åt helvete och jag känner mig värdelös. men det borde jag inte, jag har ju faktiskt ingen större erfarenhet av symaskiner. tror jag är bättre på handsömnad, knyppling och stickning. makraméer.

på tal om garn och sådant, imorgon ska jag hälsa på en silverängel uppe på tullen för att äta avslutningstårta. det är alltid så svårt när man haft dåligt samvete länge för att man inte hälsat på, sedan åker man dit och känner sig snäll, hon skiner upp i hela ansiktet, kroppen, tonen. jag trycker i vanlig ordning i mig några kakor extra för att hon insisterar, hon berättar allt om mina kusiner fem gånger för att åldern sviker och sedan vill hon så gärna att man stannar. fyra timmar försvinner med radio, hemmets journal och pommac? min tidsuppfattning och nästan all fattning egentligen har redan rubbats ändå och jag säger att jag kan stanna lite till, för det kan man alltid. det kan man. värmer det henne gör jag det mer än gärna och jag gillar att känna mig som en femåring varje gång man är där, att kika på ändlöst många porträtt på farfar i finrummet. skribenten jag knäppt kände, men som lärde mig mer än många andra. allt det bygger ändå på mitt inre och stärker mitt verkliga jag. slutar känna mig värdelös, vem bryr sig om jag är kompis med symaskinen eller inte? så jag kan absolut stanna lite till. men det syns på henne hur hon inte orkar mer, trots att hon längtat. hon måste sätta sig i soffan och andas fast hon suttit still hela tiden jag varit där. hon måste lyssna på tystnaden igen fast den sliter i hennes kjolar till höger och vänster dygnet runt. hur allt som knappt är någonting blåser förbi och gör henne så otroligt trött. hon är också en kvinna av glas, småländskt glas. sedan måste jag tacka åtta gånger för att tycka att det blivit rättvist, jag borde nästan tacka tio för allt fika hon stoppar med mig. jag kramar det som mest är tröjor, koftor och sjalar som sveper om ett mjukt litet skelett kring det sköraste hjärtat jag känner till. ta emot femhundralappen utan att blinka, trycka den i regnjackans innerficka, eftersom det alltid regnar när jag hälsar på farmor har jag antagligen den på mig imorgon också. sedan springer jag automatiskt ner för trapporna, först för att jag tror att jag har bråttom som vanligt, men det har jag ju inte. det är för att hon ska slippa se mina snart våta kinder, de syns inte när jag sedan vinkar utifrån i regnet istället.

dessutom har hon säkert fullt upp att torka sina egna.