amanda.

jag vet inte hur det är med dig men jag får dagligen hålla mig ungefär tre gånger för att inte börja hyperventilera så min omgivning tror jag fått astma. för det har jag ju inte. nej det är bara något stormar runt inuti och rispar hårt, på glaskanterna. för jag är gjord av glas, inuti. men det syns inte, för jag byggde ju något som skulle se ut som stål utanpå. nu vet ni att det inte är det, det bara ser ut så. lite löjlig ser jag säkert ut också, så löjlig, och stål, det kan ju bli ungefär kaffekopparna på liseberg. det är jag, det. jag kanske borde bygga ett bomullsskal åt mig själv istället, köra på grön-rosa kanindräkt så utgår folk från att man är snäll också. hur som helst kommer den här bloggen bli riktigt jävla asdryg framföver så ni behöver inte kika in här ett par gånger i veckan för att se om jag skrivit om något käckt, för det kommer jag inte. det kommer bara bli som långa, ordbajsande och iskalla brev till allt som rispar glaset. du, till exempel. kan försöka ha fina rubriker istället. första intrycket betyder ju mycket. nog med visdom, god natt.