amanda.

Jag lovade ju att citera min far, men trots att vi bor under samma tak ses vi inte allt för ofta. Det enda jag hörde av honom igår var i princip när han med en mörk allvarlighet höjde sin röst för att uttrycka sin avsky mot kapitalister i telefon till någon, vilket lät ganska underhållande eftersom han pratar sådär typiskt boråsiskt. Och då var han till och med i ett annat rum. Jag tror inte ens vi var i samma rum igår ens en gång. Jo, en gång faktiskt, men då såg vi på något naturprogram och var helt förstummade av de vackra bilderna på sköldpaddor så där blev ju inte mycket sagt.

Faktum är att av alla fessa naturprogram som sänds på tv har jag nog sett de flesta. Nu känns det som att det inte finns något djur jag inte hört om och sett de där vackra eller mindre vackra bilderna på. Jag är helt enkelt uppväxt med mitt i naturen och liknande, men jag har kommit på det nu i efterhand. Var befann sig min förmåga att reflektera över det när det hände undrar man kanske då (alltså när jag var ungefär nio år). Men då tänker jag att när jag var så ung, flöt ju dagar ihop. Veckor var det inte så noga med, och månader var ju långa tidsepoker. För att inte tänka på år! Ens födelsedag var ju lika sällsynt som Sibylla är numera. Det är synd att man har så "bra" tidsuppfattning nu när man är lite äldre, fast jag undrar hur det är med den också. Tid finns ju inte, det vet ju alla. Ändå är det väl en av de sakerna som kan få mig att må allra sämst här i livet.

Nu ska jag äta en tvåtimmarsfrukost och lyssna på Edwyn Collins.
En kombination så nära perfektion att det är läskigt.