amanda.

Jag älskar att gå förbi er när ni inte hejar. När ni inte ens vänder bort ansiktet sådär pinsamt som en del kanske kan tänkas göra, bäst är när ni tittar rakt fram, som om ni gjort det sedan ni gick utanför dörren, kanske håller lite hårdare i den andra människans hand som följde med, låtsas att det (eller någon svala 200 meter bort) är allt som upptar er tankeverksamhet TROTS att jag ser att ni gör allt för att ignorera mig utan att avslöja att det är medvetet. Hur stegen blir smått stressade, inte för att ni går snabbare eller så men de blir bara lite osäkra, stegen. Jag älskar att ni inte vågar heja, att ni ser att jag söker eran ögonkontakt men kanske vill skylla på, inför er själva att ni inte riktigt känner igen mig eller haft med mig att göra någonsin. Och det handlar ju inte om att ni inte vågar, eller att ni tycker att ni är bättre än mig, det vet jag. Ni också. Anledningen är så mycket mer pinsam. Skulle jag däremot säga hej, skulle eran värld rubbas, eller åtminstone skakas om lite grann. Den där muren ni bygger så stark skulle inte hålla, det går inte att göra en sådan hållbar på tio sekunder. Tyvär. Oftast skonar jag er, säger inte hej utan bara tittar på er, hoppas att ni får skuldkänslor i alla fall. De gångerna jag hejar fnissar jag kanske lite inombords metrarna efter att jag passerat er. Men jag älskar det som sagt. Det är antagligen enda gången jag känner mig bättre på någon annans bekostnad.