amanda.

Förut kändes det som att det enda jag faktiskt kunde göra bra, när jag väl gjorde det, var att sova. Det tog mig senast förra veckan (och alla dagar sedan månader tillbaka) max fem minuter att somna. Nu går det inte. Jag ligger i timmar, tänker inte ens på något, kommer på mig själv med att spänna muskler här och där, bygga mönster i huvudet som liknar de man ser i kaleidoskop eller bara stirra och ändå inte se någonting. För varje gång carolikyrkans klockor slår blir jag mer och mer stressad över hur trött jag kommer vara nästa dag. Sedan drömmer jag igen.
Hatar

att

drömma.

Hatar det mer än lätt och lagom.