amanda.

Alltså, lite såhär är det ju, tror jag, att alla människor är mer eller mindre tråkiga. Hur pass tråkig en människa är ligger givetvis i betraktarens öga, men de man står nära är de man kan göra ingenting med utan att känna att det är bortkastad tid. Man kan ha tråkigt och ändå vilja vara i samma rum i flera timmar. Det finns ju egentligen inte så många man kan sitta mitt emot vid ett matbord exepmelvis en söndag klockan 15:48 (då man sällan har speciellt skojigt) och titta på utan att varken röra en min eller kallprata med utan känna att det är onödigt eller obekvämt. Eller sitta bredvid en hel bussresa utan att ens vrida på huvudet för att bekräfta någon slags samhörighet eller uppmärksamhet bara för att man vanligtvis gör så. Eller promenera runt på en plats helt utan varken negativ eller positiv laddning (förslagsvis festivalområde efter sista konserten) och slänga kommentarer som "oj, här var det skräpigt" utan att ens bry sig om vad den andre svarar och ändå tänka att det är tillräckligt. Det är lite så, att när man vet att det varken krävs kommunikation över huvud taget, en fin solnedgång att se på, en skål med godis att trycka i sig eller en bra platta i bakgrunden att lyssna på samtidigt som man umgås med en person, då hör man nog lite ihop. Det fantastiska är att det inte måste ligga en lång och invecklad vänskap bakom detta fenomen. Ibland händer det bara. Egentligen skriver jag det här apropå ingenting, men jag tycker det är så fint. Och det kan låta tråkigt, elakt eller allmänt nonchalant men ibland tänker jag att det är de enda människorna jag behöver, jag klarar mig verkligen utan alla andra, även om de någon gång tillfört något i mitt liv. Men det säger väl sig självt.