amanda.

I lördags stod jag på en spelning, på en festival. Pipas hette bandet, Rip it up hette festivalen. Eller, heter kanske jag ska säga. Hur som helst var det blött och varmt, jag hade stövlar, någon väldigt mycket för stor tröja på mig lånad av någon, en regnjacka och lånad, inget knäppt ordentligt eftersom det var omöjligt och här och där hade fukten krupit in, på något ställe frös jag, på ett annat svettades jag. Regnet hade precis upphört och där stod jag ensam, kissnödig och bedrövlig. Resten av mitt sällskap.. ja jag vet faktiskt inte riktigt vart de befann sig. Bandet spelade rätt bra, och jag började ana de otroligt många myggbetten från kvällen innan. Plötsligt blev mina ögon tårade. Jag kom på hur det låg till.

"Det är ju det här jag längtar efter. Det är stunder som dessa jag tänker på resten av året och vill ha tillbaka, prata om, få nya nästa sommar."  Tänkte jag. Jag kom även på mig själv med att stå med uppspärrade ögon, förvånad över att jag aldrig slutar upptäcka det där om och om igen. Det där att man så sällan fattar när man är mitt uppe i något. Som när man slutade nian. Jag smälte liksom det i vintras någon gång. Att jag ska början tvåan nu, är väl huvudet med på om ungefär 6 månader. Jag kom ihåg min och min vän Annas långa diskussion från en natt ett par år sedan, då vi konstaterade en hel drös massa saker, bla. att människan i princip inte kan njuta för stunden. Man förstår nog när man har det bra, men den exakta känslan av att njuta, finns den? Om den gör det, minns jag den inte. Man vet kanske några minuter efter en film hur det var och säger "Den var ju himla bra den"  Och att festivalen var bra, det förstår jag först efter att jag kommit hem och mamma frågar mig hur jag haft det i helgen. Nu blandar jag tempus hej vilt, det är ju inte min starka sida kanske men vem bryr sig, jag pratar om viktigare saker här, hallå. Åter till ämnet. Det svåraste, är väl att minnas att även den där stunden när jag står där fuktig och mörbultad, den var faktiskt bra, och ännu svårare att förstå det när det faktiskt sker. Det är ju absolut en av de stunder jag kommer minnas i februari när jag av någon konstig anledning (kanske den att jag bor i Skåne) blivit trött på vintern. Inte bara för att jag skrev om det nu, hoppas jag ni förstår. Folk skulle väl likna detta inlägg som en längre förklaring på det här "carpe diem" men jag skulle vilja påstå att jag inte pratar om riktigt samma sak. Den som har invändningar får gärna komma med dem. Men om ni, som jag går omkring hela sommarlovet och undrar varför det inte är så soligt, dricker te, ser film, gör någon rolig sak då och då vilket får en att känna varken bu eller bä kan ni ju tänka på att ni med ganska stor sannoikhet befinner er mitt uppe i det där man glorifierar de övriga månaderna på året. Sommarlovet, semestern eller vad det nu kan vara. Ni gillar det, jag lovar. Ni har bara inte fattat det än. Jag kanske bara talar för mig själv, och Anna, men någon dag ska jag lära mig att njuta av det jag faktiskt gör. Spännande.

Nu ska jag lyssna på Bob Marley, det som ligger närmast hjärtat.
Drick te.