amanda.

Det är nog ingen större riskt att mode återkommer på min blogg, jag kände ingen tillfredsställelse över huvud taget faktiskt. Men jag vet vad du menar emoll, och ingen har väl undgått känslan av att inte kunna erkänna något sådant för sig själv. På tal om att inte ha något att göra om kvällen, jag tror jag sitter här för länge varje kväll och hoppas på att jag ska få för mig att göra något vettigt. Men efter klockan nio gör jag sällan något alls. Då kan man ju lika gärna gå och lägga sig. Men det händer ju inte heller. Så det blir alldeles för sena nätter, trots att jag inte fyller kvällarna med något speciellt. Ibland jagar jag några djur i mitt rum som flugit in till ljuset, då jag måste ha fönstret öppet jämt och ständigt på grund av den fruktansvärda värmen här i vårt kollektiv. Sedan tänker jag att jag tycks dras mot natten som de dras mot ljuset. Har inget där att göra egentligen, men hamnar där alltid ändå. Djuren dör ofta, riktigt så illa går det ju inte med mig, men det slutar med att jag somnar på tok för sent för att må någorlunda okej nästa dag. Nä, usch. Sen är det hopplöst att somna i minst en timma efter att man lagt sig ändå, också detta på grund av värmen. Så där ligger man och tänker på vad man gör och inte gör, men efter ett tag  handlar tankarna och undringarna om så många andra människor och relationer, händelser och skeenden dem emellan att jag oftast glömmer att jag också ingår i den här världen.

"Man får ju knappt en biroll i filmen om en själv"
som en smart kille sjöng

Nu blev det kanske lite väl självcentrerat och bittert.
Men jag tänker då rakt inte ursäkta mig eller säga förlåt.