BD

Jag grät på konsert härom kvällen. Tänka sig. Att det var till No time for us stämde precis med min teori om mig själv som en stereotyp. Så himla skönt att veta vem man är. Jag tror för övrigt min kamera är stulen. Nu slipper jag känna att jag springer omkring med 2000 kronor i fickan i alla fall, det kan kännas lite onödigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback